Näckroskjol
Vår lilla princessängel fick en näckroskjol av mig i julklapp. Den blev succé. Här provad med hela utstyrseln och lite tillbehör.
BÄSTA BYXAN till stortjejerna.
Den här byxan har blivit även min favorit byxa. Har flera par själv. Passar från minsta bebben till en vuxen. Passar även gravida. Jättesköna! .De här är till våra äldsta barn i julklapp.
Svart byxa i velour med bruna muddar blev jättefint . Storlek 170.
Brun byxa i velour med svarta muddar...så snyggt! Storlek 152.
Den andra badrocken som minsta storasyster ska få av mormor och morfar. Storlek 110.
Den här Strutmössan strolek 48-52 ska till en liten tjej någonstans i Sverige... GOD JUL !
Svart byxa i velour med bruna muddar blev jättefint . Storlek 170.
Brun byxa i velour med svarta muddar...så snyggt! Storlek 152.
Den andra badrocken som minsta storasyster ska få av mormor och morfar. Storlek 110.
Den här Strutmössan strolek 48-52 ska till en liten tjej någonstans i Sverige... GOD JUL !
Badrock.
Mormor och morfar ska ge de minsta av våra fyra barn varsin badrock i julklapp. De ska se ut såhär. Denna är lillemannens.
Storasysters är under produktion. Marinblå med brun insida. I frotté. Liten flärp över dragkedjan vid hakan så det inte skaver. Tyvärr fanns inte de fina dragkedjorna jag hoppats på. Med ring eller kulhänge,synd...
Storasysters är under produktion. Marinblå med brun insida. I frotté. Liten flärp över dragkedjan vid hakan så det inte skaver. Tyvärr fanns inte de fina dragkedjorna jag hoppats på. Med ring eller kulhänge,synd...
Julklapp!
En liten bralla -lekdress till vår lilleman i julklapp. Mjukaste jeanstyget jag någonsin hittat. Inuti blev det fint med brunt och vita klöver.Bruna muddar nedtill...mums! De äldre barnens grejer vågar jag inte visa...tänk om de tjuvtittar på bloggen!
KNOPP MÖSSAN & lite Strutar.
Den här gulliga lilla Knopp mössan är till lillemannen i julklapp. Förlagan är en mössa i fleece med små öron som jag gjorde till vår princess ängel när hon var ny. Jag har designat mönstret själv genom erfarenhet av måååånga mössor i mitt liv. Har alltid gillat att sy mössor till våra och andras barn. Den här har en jättefin passform...redan min favorit. Söt med lilla ögle knoppen där uppe. Sydde den i den finaste trikå jag känt i min hand. Mjuk och go.
Ja...just det lite strutar också !
Ja...just det lite strutar också !
Jag kan inte vänta på att leva!
Efter en natt som slutat som oändligt många andra...så mycket värk i ryggraden. VARFÖR ?
Jag får gå upp för jag har så ont.
Då följer en huvudvärk som är så spänd i nacken, bakhuvudet, runt öronen, kindbenen och tänderna.
Den kan sitta i i dagar- veckor om jag har otur.
Jag har så ont i kroppen på så många ställen hela,hela tiden. Ändå försöker jag LEVA. Jag kan inte sitta och vänta på att det ska bli bättre eller gå över . För det gör det inte. Vissa dagar är lite lugnare än andra men då är det ändå mycket smärta med.
Inuti är jag så orolig att någon ska misstro mig. Att jag är piggare än jag ger sken av att vara. I och med att det inte alls syns på mig att jag har det så här. När man har tex pension som jag då känner man , iallafall jag som att ens integritet blir allmänn. Man vet inte riktigt ur man ska vara , vem man ska visa upp utåt. Vissa dagar är det totalt omöjligt naturligtvis...då får jag bara finnas och andas igenom den dagen för inget annat är möjligt.. Men ibland vägrar jag finna mig i att bara ha ont...JAG VILL LEVA också. Svårt att förklara tycker jag för andra. Ja, klart att det kan bli värre än det var innan men jag fick ju ha kul en stund !
Nu har jag ju fått ett sy ryck...som vilat i många år med något undantag. Det är kul men också en kluven känsla av att bli misstrodd. Och att göra lagom mycket. För jag är ju inte bättre i kroppen nu än förut, faktiskt sämre än när jag fick pension.
Som tex...nu under några veckor med snoriga små näsor hemma...och väldiga problem för mig under höst-vintern med kroppen.
Idag har jag fruktansvärt ont i huvudet som jag beskrivit och ändå har jag sytt klart lilla C :s födelsedagspresent. Jag är stolt moster även till henne och vill överraska med något oväntat. Hon älskar Ariel.
Den blev jättefin !Hoppas hon tycker det också lilltjoppan!
Jag får gå upp för jag har så ont.
Då följer en huvudvärk som är så spänd i nacken, bakhuvudet, runt öronen, kindbenen och tänderna.
Den kan sitta i i dagar- veckor om jag har otur.
Jag har så ont i kroppen på så många ställen hela,hela tiden. Ändå försöker jag LEVA. Jag kan inte sitta och vänta på att det ska bli bättre eller gå över . För det gör det inte. Vissa dagar är lite lugnare än andra men då är det ändå mycket smärta med.
Inuti är jag så orolig att någon ska misstro mig. Att jag är piggare än jag ger sken av att vara. I och med att det inte alls syns på mig att jag har det så här. När man har tex pension som jag då känner man , iallafall jag som att ens integritet blir allmänn. Man vet inte riktigt ur man ska vara , vem man ska visa upp utåt. Vissa dagar är det totalt omöjligt naturligtvis...då får jag bara finnas och andas igenom den dagen för inget annat är möjligt.. Men ibland vägrar jag finna mig i att bara ha ont...JAG VILL LEVA också. Svårt att förklara tycker jag för andra. Ja, klart att det kan bli värre än det var innan men jag fick ju ha kul en stund !
Nu har jag ju fått ett sy ryck...som vilat i många år med något undantag. Det är kul men också en kluven känsla av att bli misstrodd. Och att göra lagom mycket. För jag är ju inte bättre i kroppen nu än förut, faktiskt sämre än när jag fick pension.
Som tex...nu under några veckor med snoriga små näsor hemma...och väldiga problem för mig under höst-vintern med kroppen.
Idag har jag fruktansvärt ont i huvudet som jag beskrivit och ändå har jag sytt klart lilla C :s födelsedagspresent. Jag är stolt moster även till henne och vill överraska med något oväntat. Hon älskar Ariel.
Den blev jättefin !Hoppas hon tycker det också lilltjoppan!Jag fick diagnosen EDS
Vi fick barn nr 1, 1995. Efter en normal graviditet och förlossning. Jag hade en aning foglossning
men inte mycket.Jag gick upp 22 kg om jag inte minns fel.
Barn nr 2 kom 1997 och jag gick upp 32 kg . Mycket var vätska...mina fötter var som ballonger med små tjocka korvar till tår. Mitt bäcken gjorde ont ibland och hamnade snett . Jag försökte ordna till det hos sjukgymnast och chiropraktiker. När hon föddes så tog hela förlossningen 1,5 timmar. Jag hade då svaga egna värkar när vi kom in och fick då oxytoxin dropp. Jag öppnade mig från 5 cm till 10 på nolltid.
När hon var 2 veckor kunde jag inte ,gå,sitta eller ligga. Bäckenet var så instabilt att jag kände det röra sig i de olika lägen jag befann mig i. Kunde inte sitta på toa. Det kändes som jag skulle delas på mitten. Hade kontakt med specialistmödravården som ville vänta till hon var ett halvår, så det inte skulle vara vanlig foglossning.
Halvåret gick och jag fick tid på Smärtrehab för utredning i 2 dagar. De hittade inte vad som var fel och remitterade mig till Reumatologen.
Jag var sen till det mötet för jag hade svårt att gå och när jag skulle ta ut vagnen ur bilen var det lastat mycket ovanpå den så den fick vara. Jag linkade i väg med bebisen i famnen och skötväskan på axeln. Jag mötte där en oförstående läkare som barskt sade...-Kan inte du klockan du inte? Visste inte vad jag skulle svara...kände mig så kränkt och ville bara fara hem.
När hon undersökte mig så var hon irriterad över att bebis var med, en annan fick hålla henne. Jag ville inte att läkaren skulle röra mig...jag blickade ned och svarade bara på henns frågor.
Hon trodde inte det var reumatiskt min värk. Utan att säga något började hon dra i mitt skinn på armen...
Hon pratade om något annat och det måste ju varit EDS...
När jag for hem var jag arg som ett bi och jätteledsen över den oförståelse jag mött. Ja, jag förstår ju att hon hade en viss tid med mig men det var inte ens lönt att förklara för henne eller ens få luft att be om ursäkt.
Hon skickade mig vidare till Klinisk Genitik. Det var sommaren 1998. Där träffade jag en gullig norsk läkare. Vi satte oss ned och jag hade med bebbe då,min äldsta var med mormor och morfar. Jag berättade om mina problem nu och det som varit. Hon ville även veta hur det såg ut i familjen med släktingar. Läkaren ville kolla min kropp lite och jag fick stå på golvet.
Hon böjde i mina ben, armar och händer. På så sätt fick hon veta hur överrörlig jag var. Med den vetskapen plus allt det jag berättat försvann hon ut och kom tillbaka med en broschyr om EDS. Ett beiget häfte med röd text på.
Hon menade att det var precis det jag hade...jag började gråta! Dels för att det var skönt att mina problem hade ett namn. Sen för att jag nu hade en diagos. Ingen har ju förstått i hela mitt liv...och vem hade hört talas om EDS- Ehlers Danlos syndrom. Hon förstod och trodde mig och tog mig på allvar. SOM jag har kämpat med allt i mitt liv,skola,jobb, fritid och vardagen.
Jag for hem till mina föräldrar och de mötte mig på gården. Jag började gråta och visade häftet. Mamma blev jätterädd inombords. Vi gick in och pratade. När tiden gått ett tag förstod vi att det var inte bara jag...vi var flera i familjen som hade samma funktionshinder. Det är 50% ärftlighet. Både pojkar och flickor ärver.
Det kan nu ändå vara skönt att ha någon nära som vet precis vad jag pratar om...även om jag inte önskat att andra som jag älskar skulle ha det så jobbigt som jag själv.
Jag fick ju sedan 2 barn till . Nr 3 kom 2003 och var född på bara 1,5 timme. Från att inga värkar ha till hon var ute. På bara 2 krystvärkar som tillsammans tog 2 minuter kom hon. Jag var nog inte helt öppen när jag började krysta ,det fixade hon på vägen ut. För bara minutrar innan var jag öppen 6 cm.
Nu kunde jag med min kropp och kunde parera bättre. Jag vägde inte så mycket när jag blev gravid med henne. Men gick upp 35 kg.
Med lillebror,nr 4 gick jag upp 34 kg. Han är född 2007 och det blev det akutsnitt. För att under en kontroll en kväll på förlossningen började jag blöda. Skulle ju egentligen hem,vi hade inget med oss. Inga papper och inga kläder, kamera mm. Det är väl troligtvis EDS:n som spökade där då blödningar kan förekomma under graviditet. Moderkakan hade börjat lossna i kanterna. Vilken tur att vi var på förlossningen. Ännu mer märkligt är att min mamma velat att jag skulle åka upp fär hon kände på sig något men sa inget. Hon hade dock redan packat väskan och gjort iordning allt hemma hos sig för att kunna fara snabbt. Kanske räddade hon lillbebis liv?
Jag måste bara säga att jag är så glad att just jag fick mina fina föräldrar! De finns där som en trygghet och jag älskar dem så mycket! TACK för att ni finns! ...eran lillgumma.
men inte mycket.Jag gick upp 22 kg om jag inte minns fel.
Barn nr 2 kom 1997 och jag gick upp 32 kg . Mycket var vätska...mina fötter var som ballonger med små tjocka korvar till tår. Mitt bäcken gjorde ont ibland och hamnade snett . Jag försökte ordna till det hos sjukgymnast och chiropraktiker. När hon föddes så tog hela förlossningen 1,5 timmar. Jag hade då svaga egna värkar när vi kom in och fick då oxytoxin dropp. Jag öppnade mig från 5 cm till 10 på nolltid.
När hon var 2 veckor kunde jag inte ,gå,sitta eller ligga. Bäckenet var så instabilt att jag kände det röra sig i de olika lägen jag befann mig i. Kunde inte sitta på toa. Det kändes som jag skulle delas på mitten. Hade kontakt med specialistmödravården som ville vänta till hon var ett halvår, så det inte skulle vara vanlig foglossning.
Halvåret gick och jag fick tid på Smärtrehab för utredning i 2 dagar. De hittade inte vad som var fel och remitterade mig till Reumatologen.
Jag var sen till det mötet för jag hade svårt att gå och när jag skulle ta ut vagnen ur bilen var det lastat mycket ovanpå den så den fick vara. Jag linkade i väg med bebisen i famnen och skötväskan på axeln. Jag mötte där en oförstående läkare som barskt sade...-Kan inte du klockan du inte? Visste inte vad jag skulle svara...kände mig så kränkt och ville bara fara hem.
När hon undersökte mig så var hon irriterad över att bebis var med, en annan fick hålla henne. Jag ville inte att läkaren skulle röra mig...jag blickade ned och svarade bara på henns frågor.
Hon trodde inte det var reumatiskt min värk. Utan att säga något började hon dra i mitt skinn på armen...
Hon pratade om något annat och det måste ju varit EDS...
När jag for hem var jag arg som ett bi och jätteledsen över den oförståelse jag mött. Ja, jag förstår ju att hon hade en viss tid med mig men det var inte ens lönt att förklara för henne eller ens få luft att be om ursäkt.
Hon skickade mig vidare till Klinisk Genitik. Det var sommaren 1998. Där träffade jag en gullig norsk läkare. Vi satte oss ned och jag hade med bebbe då,min äldsta var med mormor och morfar. Jag berättade om mina problem nu och det som varit. Hon ville även veta hur det såg ut i familjen med släktingar. Läkaren ville kolla min kropp lite och jag fick stå på golvet.
Hon böjde i mina ben, armar och händer. På så sätt fick hon veta hur överrörlig jag var. Med den vetskapen plus allt det jag berättat försvann hon ut och kom tillbaka med en broschyr om EDS. Ett beiget häfte med röd text på.
Hon menade att det var precis det jag hade...jag började gråta! Dels för att det var skönt att mina problem hade ett namn. Sen för att jag nu hade en diagos. Ingen har ju förstått i hela mitt liv...och vem hade hört talas om EDS- Ehlers Danlos syndrom. Hon förstod och trodde mig och tog mig på allvar. SOM jag har kämpat med allt i mitt liv,skola,jobb, fritid och vardagen.
Jag for hem till mina föräldrar och de mötte mig på gården. Jag började gråta och visade häftet. Mamma blev jätterädd inombords. Vi gick in och pratade. När tiden gått ett tag förstod vi att det var inte bara jag...vi var flera i familjen som hade samma funktionshinder. Det är 50% ärftlighet. Både pojkar och flickor ärver.
Det kan nu ändå vara skönt att ha någon nära som vet precis vad jag pratar om...även om jag inte önskat att andra som jag älskar skulle ha det så jobbigt som jag själv.
Jag fick ju sedan 2 barn till . Nr 3 kom 2003 och var född på bara 1,5 timme. Från att inga värkar ha till hon var ute. På bara 2 krystvärkar som tillsammans tog 2 minuter kom hon. Jag var nog inte helt öppen när jag började krysta ,det fixade hon på vägen ut. För bara minutrar innan var jag öppen 6 cm.
Nu kunde jag med min kropp och kunde parera bättre. Jag vägde inte så mycket när jag blev gravid med henne. Men gick upp 35 kg.
Med lillebror,nr 4 gick jag upp 34 kg. Han är född 2007 och det blev det akutsnitt. För att under en kontroll en kväll på förlossningen började jag blöda. Skulle ju egentligen hem,vi hade inget med oss. Inga papper och inga kläder, kamera mm. Det är väl troligtvis EDS:n som spökade där då blödningar kan förekomma under graviditet. Moderkakan hade börjat lossna i kanterna. Vilken tur att vi var på förlossningen. Ännu mer märkligt är att min mamma velat att jag skulle åka upp fär hon kände på sig något men sa inget. Hon hade dock redan packat väskan och gjort iordning allt hemma hos sig för att kunna fara snabbt. Kanske räddade hon lillbebis liv?
Jag måste bara säga att jag är så glad att just jag fick mina fina föräldrar! De finns där som en trygghet och jag älskar dem så mycket! TACK för att ni finns! ...eran lillgumma.
Mysig tröja och bästa byxan.
Jag är moster till lille A som fick dessa i present på sin födelsedag i oktober.
Strutar och Luvan
Har hela mitt liv sytt olika mössor i alla tänkbara modeller. Strutmössan har jag lyckats få en riktigt bra passform på. Sitter jättefint runt ansiktet. Har även sytt till vuxna och då utan knäppning. Luvan är jag också förtjust i...den blir bra om man inte vill ha knappar under hakan. Även den kan man variera i det oändliga. Jag har även en till modell på G som jag gjort någon gång förut...bild kommer sen.
Tripp,trapp,trull...
Egentligen tycker jag inte om klara färger och markanta kontraster. De ska helst gå mot jordfärger och vara lite smutsiga i tonen. Då brukar det se mjukt ut . Jag vill att färgerna ska harmonera med varandra och inte konkurrera. Inte heller bli för starka mot tex ett ansikte. Men just nu ett tag känns de som karameller...i alla fall att sy. Jag har helt enkelt inte kunnat låta bli att pröva göra dessa färg "kombosar" på mössorna, byxorna och andra plagg. Även lite färgglada Strutmössor kommer på bild snart.
Här är tre godingar i härlig lila velour med muddar i.orange-rost. 62-68.74-80och 86-92.
Här är tre godingar i härlig lila velour med muddar i.orange-rost. 62-68.74-80och 86-92.
